1 juni 2010
Jag kom precis på att jag aldrig talade om hur det gick på mitt intagningsprov på Hedbergska, så jag kanske ska berätta att det faktiskt gick väldigt bra. Det var, trots min rätt kraftiga nervositet, otroligt enkelt - mycket enklare än jag trott att det skulle vara. Det var först lite snack, sen fick jag spela min låt (vers 1 och refräng), vilken de faktiskt tyckte var bra och att jag sjöng bra - awesome! Därefter fick jag spela en snutt på piano för att visa vad jag kan (spelade Mad World, simpelt och bra), härma en takt på trumma, härma toner till pianokomp och till sist hålla en stämma. Ingen svår match, det var rätt trevligt faktiskt. Efter att jag gjort detta fick jag höra att jag låg bra till och borde vänta mig att bli intagen, innan jag skickades vidare till teoretiska provet. Det var lite mysko och gick inte riktigt lika bra som det praktiska, men det gick helt okay i alla fall.
Efter att jag var klar med allt satt jag kvar vid en bänk och väntade på att min älskade Therese skulle komma till skolan så jag kunde få peta på henne. Jag hann inte vänta länge innan det kom två killar som går andra året på estet-musik, som satte sig vid bänken för att arbeta, vilket jag inte brydde mig så mycket om. Dock dröjde det inte länge innan deras vänner allteftersom kom dit och satte sig, och tillslut var de ca. 10 st som satt där. Jag hade inte störts ett dugg av detta, om det inte vore för att de som kom och satte sig senare kastade långa, konstiga blickar på mig, som om de tyckte det var konstigt att jag satt där med en hög främlingar. Det var inte direkt som att jag kommit dit och satt mig efter att de satte sig där, det var ju liksom jag som satt där först. Yaay!
Anyhow så överlevde jag denna hemska händelse (åhnej, inte ett dugg överdrivet), träffade Therese och 2 av hennes klasskamrater, gick ner till Navet och tog bussen därifrån upp till skolan. Väl däruppe lyckades jag paja en sträng på gitarren - lite sådär lagomt Bergklint! Nu tror jag den dagen är tillräckligt beskriven på ett högst intressant sätt, och jag ska återgå till att lära mig en underbar låt ihop med Beata, så ni får ha det suveränt tills nästa gång!
Ohoohydå~!
/Lilla V
I am lost, and I need to be found
We were both young when i first saw you
I close my eyes and the flashback starts
I'm standing there, on a balcony of summer air
Här sitter jag, ensam och patetisk. Det känns så i alla fall, för jag sitter här och har världens nostalgi-timme med min vackra spotify-playlist Vårshow 2010 - Talang 2010. Det är otroligt hur ett år på en skola kan ge så stort intryck, särskilt med tanke på att jag inte haft ett sånt fantastiskt år som man kan tro när jag sitter och gnäller om hur mycket jag kommer sakna Heliås. Det har varit underbart en del stunder, medan andra har varit ett rent helvete. Trots det så väger de fina stunderna över, och under vårshows-veckan var det i stort sett bara såna stunder. Trevligt sällskap i en liten grupp, där alla var musikaliska - helt underbart.
Det är lite komiskt faktiskt, att jag kommer sakna det så mycket, med tanke på att jag i början av höstterminen var fast besluten att hata allt som hade med Heliås att göra. Det låter löjligt, men jag hade två huvudsakliga orsaker till detta; Jag var arg för att jag skulle behöva börja om på nytt igen bara för att kommunen var elaka nog att ta ifrån oss vårt sista år på Nacksta, samt för att jag inte ville att det skulle bli så jobbigt som jag nu tycker det är. I början gick det väl helt okej, och jag höll mig till min lilla grupp, tyckte inte om så många, utan fann dem mest bara irriterande. Allteftersom började jag dock mjukna till och prata med med andra än de jag var med hela tiden ,och helt plötsligt så stod jag där på skolavslutningen i fredags och insåg hur många och hur mycket jag faktiskt skulle komma att sakna. Trots att jag verkligen är ledsen för att Nacksta lades ner och gärna skulle ha velat gå sista året där, är jag delvis glad att det blev som det blev. Om jag inte börjat på Heliås hade jag aldrig fått träffa de underbara människor jag nu är vän med, en del blivande stjärnor... (Om Markus och Jakob läser detta - känn er träffade!)
Nu ska jag ta och sluta dela med mig av mina fina tankegångar, och istället göra mig iordning inför att trampa mig iväg till AmAndA.
'Cause it's strong and it's taking me over
I am lost, and i need to be found
I'm lost in Emma-Lee
oh, I really like it but I'm losing controll
Oh, Emma-Lee, I'm scared
I kind of like it, 'cause I feel right at home
Oh, Emma-Lee...
You've got a... mess
Ohoohy~!
Brist på ork, lust och kreativitet har fått mig att flitigt undvika bloggen. Dessutom är jag lite rädd. Rädd för att säga som det är, tala om hur mycket ångest jag har nu. Om jag skriver ut alla tanka, blir det som att öppna Pandoras ask - det blir rent förjävligt. Men nu tar vi en enkelversion av det hela:
Skolan har varit jobbig, krävande, stressig, uttröttande och allmänt irriterande de senaste 9 åren, och jag är så glad att äntligen slippa grundskolan. Men, trots att jag känner en oerhörd lättnad, är det så svårt att släppa taget. Denna obligatoriska skolgång har varit en trygghet man kunnat lita på, man vet vad som händer och det är inte så mycket ansvar. Nu till hösten är det istället dags för gymnasiet, där det blir ännu mer ansvarstagande och det är inte lika stadigt. Det är förberedande för resten av mitt liv, och har stor betydelse för min framtid. Och om bara 3 år tar jag studenten, med en enda sak i tankarna - Nu börjar livet. Det är dags att plugga vidare inför framtida jobb, eller så får man jobb direkt. Pengar kommer bli ett problem man får ta itu med; man måste äta, bo och ta sig från ett ställe till ett annat, sen kan det komma oväntade utgifter. Det återstår att se vad som händer då, och hur bra det går, men en sak kan jag säga direkt: Det är skrämmande att inte veta.
Det är bara att bita ihop och vänta, leva i nuet och se var tiden tar oss. Hoppas på det bästa, se till att vara glad för finaste Yoshia när hon är borta i Japan, istället för att känna mindre varma känslor för att jag saknar henne! (känn dig träffad, Nagelpanna), och hoppas att resten av mina vänner har det bra på Skvadern när jag går ensam på Hedbergska.
Hur avslutar jag? Jag känner att det inte finns något egentligt sätt att avrunda mina tankar, som förövrigt inte varit ett dugg givande utan endast röriga, så jag får väl ta och slänga in en mysig och betydande låttext istället!
You've got a friend in me
You've got troubles, well I've got 'em too
There isn't anything I wouldn't do for you
We stick together and we see it through
You've got a friend in me
You've got a friend in me
Some other folks might be
A little bit smarter than I am
Bigger and stronger too
Maybe
But none of them will ever love you the way I do
It's me and you
And as the years go by
Boys, our friendship will never die
You're gonna see
It's our destiny
You've got a friend in me
Ohoohydå~!
/LillaV
