elvirabergklint

   Ni vet detdära lilla ruset man får av att upptäcka ny musik som man gillar?
När man hör en låt som man tycker är rätt bra, och man memorerar en bit av texten, och just i den delen av låten man kan texten, sjunger man med högt och klart för att ta igen att man inte kan resten av låten. När man vet vem som sjunger, eller vad låten heter, söker man reda på den, och sedan lyssnar man på all musik av artisten som sjunger låten. Sen är man fast.
   Man lyssnar på samma låtar om och om igen, man kan inte få nog av dem. Man känner att en specifik låttext känns som om den handlar om en själv, och man faller totalt för låten. Men sedan, när man slår på tv:n, eller radion, så spelas en annan låt som man tycker är bra, och innan man vet ordet av, så sitter man där och lyssnar på den senast upptäckta musiken, och har inte en tanke på den förra..
   Jag har upptäckt mycket ny musik på senaste tiden, både genom musiken som spelas omkring mig, men också för att folk berättar och tipsar om sina favoriter. Men jag känner att jag ändå inte glömmer den musiken jag lyssnat på ändå, och jag tror att jag som allra längst, utan att tröttna något alls, lyssnat på Enya. 
   I hennes musik ligger för mig stor trygghet, och jag blir alldeles varm inuti när jag hör hennes vackra röst, när den tar de första tonerna i en låt.

Jag vet inte hur rörig texten jag precis skrev, eller om ni förstår vad jag menar, men jag kände för att skriva ner det. 
   Hoppas ni har det bra, och njuter av den regniga början av sommaren -09.

Tschau!

Hej och hå, vad jag är trött!

Jag kom hem från skolans avslutningsfest strax efter halv nio, och jag har tinnitus.  Trevligt värre.
  Eftersom jag vet att jag lämnar skolan för sista gången, och lämnar skåpnyckeln och allt imorgon känner jag mig hemskt nere, det känns som att man väntar på domedagen. Det låter kanske konstigt, men det är så det känns.
Det är så jobbigt att veta att nästan alla klasskamrater jag har gått så länge med kommer börja på andra skolor, och man kommer inte längre träffa dem varje dag. Det är bara... ÅÅÅH!
   Men vad kan man göra, annat än att finna sig i situationen? Att acceptera att man inte kommer ha dessa underbara lärare längre, att man måste lära känna nya klasskamrater, och att man inte kommer känna sig hemma de första veckorna när skolan börjar igen.
En sak som är säker är i alla fall att när vi står på kyrkbacken och säger hejdå till alla på fredag, så kommer jag att fälla några tårar. Jag kommer sakna all gemenskap man känner med alla, och den nästan vänskapliga relationen man har med sina lärare. 
 
Just nu sitter jag här och tröstar mig med musik av Queen. Underbar musik, som faktiskt piggar upp väldigt mycket när man behöver det! 

Kolla på denna:
http://www.youtube.com/watch?v=v0fJzRx7T9Y


Tschau!