elvirabergklint

Dags att uppdatera nu, kanske?
  Igår träffade Dijana och hennes pojkvän Ted på stan, och sen gick vi iväg till GAskolan. När vi varit där gick vi till Navet och väntade på buss nr 88, och sen när den kom for vi ut till Birsta. Jag måste tillägga att jag och Dijana hade en väldig otur på bussen, då vi fick känna oerhört fantastiska dofter..
   När vi väl var framme gick vi in på Birsta City där vi promenerade runt lite bland alla butiker. Vi gick in på Rocks och skrattade lite åt musiken och affischerna de hade där. När jag och Dijana såg att de hade massor av Queen musikdvd:er påmindes vi om den fantastiska Queen-veckan vi hade med Florus den 30 mars till 3 april. Det är verkligen något jag aldrig kommer, och ännu mindre vill glömma! 
  Vi gjorde inte så mycket mer förutom att sitta och bara prata lite, sen gick vi till McDonald's där Ted och Dijana åt. Efter att vi varit där gick vi till Willys och sen åkte vi in till stan där vi sa hejdå och åkte hem. Innan vi åkte hem bestämde vi att vi skulle ses något nästa vecka också, det ska nog bli väldigt trevligt! :)
  När jag kom hem åt jag middag och sen satte jag mig framför tv:n ett tag, men eftersom jag nästan somnade i fåtöljen gick jag och la mig i sängen, och jag somnade strax innan tio. Jag vaknade igen vid klockan tolv, då jag kom på att jag fortfarande hade mina kläder på mig, och gick och bytte om och sen gick jag och la mig igen. 
  
  Idag vaknade jag kring tio av att mamma satt och pratade högt i telefonen, men jag lyckades somna om igen genom att dämpa ljudet med en av mina kära kuddar. Kvart över tolv kom Edvin in på rummet och väckte mig, då låg jag och drog mig till tio i ett ,då jag slog på Tv:n och kollade på Ellen DeGeneres. 
   Nu har jag inte gjort så mycket förutom att jag har varit ute med soporna och ätit middag. Nu finns det inte mycket mer att skriva, så jag lägger av nu.


Tschau!

Som jag skrev i förra inlägget, så var jag på bio och såg Harry Potter och Halvblodsprinsen, vilket är den sjätte filmen i serien. Det var trevligt att träffa Sara och Dario också, eftersom det var evigheter sedan sist.
   I vilket fall, så är jag lite osäker på vad jag tycker om filmen, för jag är lite smått besviken på en del saker. De har missat en del ganska viktiga saker från boken, och slutet var bedrövligt. Jag hade väntat mig ett fantastiskt slut, som matchade boken ganska bra, åtminstone. Mina förväntningar sprack dock, eftersom filmen slutade ganska tvärt. Det jag var mest missnöjd med var dock filmens "känsla". Alla de tidigare filmerna har utstrålat en slags "Harry Potter-känsla" som ger ett litet pirr i magen, men denna film saknade tyvärr nästan helt den känslan. 
  Dock så är det ju så att filmen var väldigt bra på ett sätt. Den bjöd på otroligt många skratt, och var utan tvekan den roligaste filmen i serien hittills. Det märktes även vilka som inte hade läst boken, eftersom en del av publiken skrattade när något ganska allvarligt hände, medan de som läst böckerna visste att det inte alls passade att skratta. Det var också väldigt roligt att se de nya karaktärerna i filmen, som inte varit med förut. De var, enligt mig, ganska bra gjorda efter bokens beskrivining. Dessutom var skådespelarna för rollerna väldigt passande, särskillt Lavender Brown, som tolkade rollen otroligt bra! 
  Betygsättning: 3½ av 5


Idag klev jag upp halv åtta för att jag inte kunde sova, och snart var båda mamma och Edvin uppe, eftersom de inte heller kunde sova. Anledning? Ja, inte var det för att alla tre lider utav sömnproblem, inte. Nej, det var så att Mitthem hade, hyggligt nog, skickat ut en gubbe som skulle byta ut några träplankor på carportarna. Han hamrade, och hamrade och hamrade. Just då var jag väldigt irriterad på Mitthem, jag menar, är det så svårt att vänta till åtminstonde efter klockan nio med att börja hamra, när det är sommarlov och alla har sovmorgon?
  Detsamma gäller gräsklippningen utanför huset. Varför i hela friden ska de upp och klippa gräsmattan och börja hos just oss, klockan halv sju på morgonen? Om de absolut måste börja hos oss varje gång så tycker jag nästan att de kan ta gräsklippningen per hand, så slipper man väckas av det förbannade surrande ljudet mitt i natten. Jag lovar, de är ute efter mig. 
  Nu börjar det ta slut på klagomål, så jag ska kila nu. Ursäkta att jag gnäller på så mycket, men jag måste bara få det ur mig.


Tschau!

   Igår var det någon som sa till mig att jag skriver bra i min blogg, och jag har fått höra det några gånger förut. Trots att jag önskar innerligt att jag kunde skriva fantastiskt bra och få folk att förstå hur jag tänker, så vägrar jag varje gång att tro på det jag hör. Medan jag frågar "Menar du verkligen det?", tänker jag att "Nej, hon säger så bara för att vara snäll".
   Men igår började jag fundera. Är det verkligen så det är? Att det är en sympatikomplimang, för att jag egentligen är usel på att skriva? Varför ska man överhuvud taget ge någon en komplimang om man bara ljuger? Varför kommentera något, dessutom i lögn, om man inte menar det, istället för att bara låta bli att uttala sig om detta?
   Så nu har jag bestämt mig för att jag verkligen måste försöka bättra på mitt självförtroende, istället för att bara gömma mig bakom denna fasad som endast utstrålar falskt självförtoende. Egentligen är jag bara rädd. Jag är rädd att bli övergiven av mina vänner, jag är rädd att bli hatad, och så fort någon säger något taskigt så snäser jag tillbaka, med min  sköld redo.
   Jag ser självförtroendet lite som en tegelmur.  Först är den hög och bred, men sedan när någon kommer och slår på den några gånger så ger tegelstenarna efter. Tillslut, när tillräckligt många har vanvårdat och slagit på den, så börjar tegelstenarna rasa, och om ingen skyddar väggen mot slagen rasar den totalt. Sen, en dag, kommer någon som ser ruinerna, resterna av den trasiga, och en gång vackra tegelmuren. Denne någon bestämmer sig för att bygga upp den igen, och trots att det kommer ta lång tid så arbetar han till väggen är klar. Den blir inte lika hög och bred denna gång, och ger efter fortare eftersom tegelstenarna en gång har varit trasiga, men den finns i alla fall där nu. 
   Det finns vissa som får vänta väldigt länge innan de får chansen att bygga upp sitt självförtroende igen, och det finns också de som aldrig får chansen.
   Jag har möjligheten att bygga upp min mur igen, eftersom jag har fler byggare än bara en. Det är jag tacksam för, för att jag har vänner som jag har haft i många år, andra en kortare tid, men de finns ändå där. Jag vet att de kommer finnas kvar för mig, och nu har jag insett att om jag försöker så kommer de finnas där som stöd när jag ska försöka bli stadigare än någonsin.

Självförtroende är något som alla behöver, så om du ser någon som behöver bättre självförtroende så hjälp henne/honom, insatsen från en person kan göra mycket.


Tschau!