elvirabergklint

Följande läses på egen risk

Den känslan av kontroll jag hade för en vecka sedan, den är som bortblåst. Trots att det bara var en illusion av kontroll, så hade jag fortfarande den känslan man har när allt går som det ska. Sedan, helt plötsligt, kom vågen av verklighet tillbaka. Igår, idag, nu... Det finns inte, men det finns ändå. Det är så rörigt att man inte vet vad man ska säga, tänka eller göra. Ska jag göra som jag vill, eller som jag borde?
Ska jag lyssna på min omgivning, följa deras råd, och ta den svåra vägen?
Eller ska jag lyssna på mig själv, följa mitt hjärta, och ta en risk som antingen leder till något fantastiskt eller låter mig leva i ett rent helvete?
Lite mer än tre månader kvar tills tiden tar slut, och om jag inte gör något innan dess så har jag tagit den svåra vägen. Omedvetet eller ej, så måste jag nog ta den svåra vägen i alla fall. Trots att jag så hemskt gärna vill hoppa från klippan ner i det lockande, djupblå vattnet, känner jag hur det tar stopp när jag försöker slänga mig över kanten. Rädslan att drunkna i det djupa vattnet övervinner viljan att känna det svalka i värmen.
Feberyra, tror du säkert. Vem hoppar så hemskt mellan olika saker, och skriver på detta vis. I texten finns ingen som helst logik, men ändå finns glimten av förståelse i läsarens öga. Eller så är det vad jag inbillar mig. Men jag ska sluta svamla ner ännu mer text, för då kan varken du eller jag somna, i ren förvirring.
När man tror det är vindstilla, ser man vågorna på vattnen
Plötsligt är det storm

När man känner att man går åt rätt håll, när det känns inuti att trots att vägen är dunkel så kan man klara det. Det enda som behövs är en ficklampa som hjälper en att hitta i mörkret, och jag har en ficklampa vars batteri aldrig tycks ta slut, hur långt jag än går. Jag har inte känt Yoshia länge alls, knappt sex månader. Trots detta känner jag otroligt starkt för denna underbara människa. När jag delar med mig av mina mest negativa tankar och känner mig riktigt nere, då finns du där. Du förstår mig verkligen när jag försöker sätta ord på mina känslor, och det är fantastiskt att veta att jag har dig vid min sida. Det är nästintill omöjligt att umgås med dig utan att dö av skratt minst en gång, och du sprider glädje runt sig som ingen annan. Jag kände att jag behövde skriva dethära för att verkligen visa min tacksamhet, och fastän det är ett svagt försök att få dig att förstå så hoppas jag i alla fall att du har en liten aning om hur mycket du har kommit att betyda för mig de korta 6 månaderna vi har känt varandra.
Tack för att du finns, Jag älskar dig!
Yoshia
"The Rump"
Hiroshima


Denna är så mycket bättre än originalet!
Lemon tree


/Lilla V

Ohoohy~!
Här sitter jag och tänker, det kan ni väl förstå... *nanana*
Nej, Majas alfabetssånger är inte välkomna, usch. Jobbigt att få sådant strunt på hjärnan! Men här sitter jag faktiskt och tänker. Och googlar. Och bloggar. Varvar litegrann, för att det inte ska bli för mycket huvudvärk på en gång när jag skriver so. Det går relativt bra att hitta och skriva ner det jag behöver till min inlämningsuppgift som ska in på onsdag, men det kan bli lite drygt med för mycket info om allt! Tack och lov har vi till onsdag på oss att skriva, istället för till i fredags som var första deadline. När Jocke talade om att vi fick 5 dagar extra så var jag såhär nära *visar med fingrarna* att springa och krama honom, men sen kom jag på att han nog uppskattar att jag bara tackar med ord, mer än att jag kramar honom. Jocke, min bästis. Om du nu råkar läsa detta så ska du få tillbaka ditt kreditkort snart, nån gång... Kanske lagom till att skolan slutar, eller så. Då får du bjuda på frappista på Barista!
Idag har jag inte haft alltför mycket på gång, förutom att jag suttit framför datorn som ett fån i flera timmar för att hitta massa information om massa random folk som levde för 2000 år sedan. Vilket underbart sätt att spendera en studiedag på, va? Men jag har åtminstone haft trevligt i helgen, eftersom jag umgåtts med mina älsklingar. Mina vänner, som är så fina hela vägen inifrån och ut.
Vi var på basketmatch från fyra till halv sex, varefter vi begav oss hem till Märta. Vi läste två av hennes noveller, och de var superfina! Djupa och vackra, på sitt eget speciella sätt.
Efter att vi läst lagade vi middag och åt, sedan såg vi på massa sjuka videos på youtube (haha, Fred!) och pratade och skrattade, som vi alltid gör. Alla for hem till sig, och jag och Yoshia tog bussen hem till mig tio i elva, så vi var hemma strax efter elva. Vi bäddade rent, åt och pratade lite, sedan var det dags att bege sig till drömmarnas värld (som jag förövrigt inte har ett enda minne av att jag besökte).
Imorse klev vi upp vid halv elva, åt frukost, såg en sjuk film som heter "Death at a Funderal", vilken var rätt okej men otroligt annorlunda. Det var nästan bara pinsamt att se vad som hände, och man kunde därför inte låta bli att skratta.
Efter filmen packade Yoshia ihop sina saker och for hem, och sen dess har jag mest bara arbetat med so och spelat på gitarren, och jag hann slänga in en dusch däremellan.

Nu vill systeryster ha datorn, så jag ska stänga ner mitt arbete som (tack och lov!) snart är färdigt.

Ohoohydå~!
/elvira

Ohoohy~!
Nu har jag gjort lite ändringar i designen, och den suger nästan. Headern ser helt flumm ut för att det inte gick att fixa bakgrunden som jag vill, förargligt! Blogg.se verkar ha något tokigt på g hela tiden, för det funkar inte hälften av tiden, men jag ska se till att få designen någorlunda charmig i alla fall.
På tal om att inte fungera, så var Spotify ur funktion igår, och jag kände mig helt vilsen utan min kära musik! Jag är verkligen en musikmänniska, som inte kan leva en sekund utan att syssla med, lyssna på eller tänka på musik. Ack, så tragiskt, vad ska jag ta mig till om jag en dag förlorar hörseln?!
Nu fungerar det i alla fall som det ska, tack och lov, så jag känner mig någorlunda lycklig i skrivande stund. Det som nu inte stämmer med lycka är väl min dagliga huvudvärk som just nu spökar, och det faktum att jag sitter och lyssnar på Coldplay. Deras musik gör mig både lycklig och olycklig på samma gång, den är så delad. Den gör mig lycklig när jag hör hur fantastiskt brilljant och ljuvligt de spelar och sjunger varendaste liten ton i var låt, och texterna är väl genomtänkta och sådär lagomt charmiga. Det som då gör mig olycklig är att den får mig att tänka alldeles för mycket, på bra och dåliga saker, och fastän jag tänker på bra minnen så blir jag lite ledsen i ögat eftersom jag då börjar sakna dessa lyckliga stunder. Så besvärligt det kan bli ibland!
Varför har man inte en avstängningsknapp som man kan använda för att släcka ned hjärnan, när man känner att man börjar närma sig de negativa tankarna? Allt skulle vara så mycket simplare då!
Men jag tror jag kommer känna mig någorlunda lyckligare om nån timme, då jag ska gå på basketmatch med flickorna för att se Märtas lag spela (fastän hon inte har någon speltid, varför Yoshia föreslog just denna match är en gåta!). Efter matchens slut ska vi ta oss till Märta för att umgås och äta middag, tacos såklart (den maträtten förföljer mig!). Sedan får vi se vad som sker under kvällen, kanske blir Yoshia sönderklottrad som sist?

Dags att börja göra sig i ordning lite nu.
Ohoohydå~!
/elvira

Ohoohy~!
Här sitter jag, hungrig som få, och väntar på att pappa och Edvin ska komma hem från pizzerian med middag. Spring, pappa!
Dagen har varit väldigt bra, faktiskt. Slöjd hela förmiddagen, snart klar med mitt älskade nattlinne! Efter lunch fick vi, istället för engelska och sen svenska, se färdigt på "Shakespeare in Love" eftersom vi jobbar med Shakespeare på engelskan. Jag totalt älskar Shakespeare in love, det är en av de bästa filmerna jag någonsin sett. Och Gwyneth Palthrow, satan i gatan vilken vacker kvinna!
Efter att vi sett filmen fick vi sluta, och jag och Yoshia for hem till mig för att lämna min väska, äta och hämta presentkorten på Ohlsons Tyger som jag inte nyttjat på 2 år, i brist på fantasi. Vi for in till stan, köpte det tyg vi skulle ha, sedan vandrade vi runt ett tag och kollade på lite skor, köpte diadem och kikade på lite kläder. Efter att vi ledsnat på att gå runt gick/for vi hem var och en till sig (gissa vem som gick?...) och nu sitter jag här och känner doften av pizza från köket. Nu måste jag rusa in dit och äta, innan jag stupar!


Ohoohydå~!
/elvira

Ohoohy~!
Jag känner att jag behöver skriva något, och jag vet att det är något som behöver sägas, men ändå kan jag inte formulera en mening som känns nödvändig. Ack, så jobbigt det kan bli!
Men jag tänkte i alla fall säga att jag är helt stenförälskad i Jakob Hellmans musik, och äntligen finns hans album ...Och Stora Havet på Spotify! Hans musik är, trots att jag vanligtvis inte gillar sån musik vidare mycket, helt fantastisk och genialisk. Hans texter är lovely, och en del textrader ger mig rysningar längs med ryggraden. Ta denna text t.ex:
Fall inte i för all din törst,
man måste tänka först.
Fall inte i för allt i världen,
jag har inte tid att
vända mej och se, för allt jag säger
blir fel ändå.
Ur låten Tårarna.


Sen kan vi ju ta och slänga in en av mina favoritlåtar:


som du sa jag kan ta och hälsa på nån gång
och du kan komma hit.
du ser jag har här ingen som säger till mig
du lever på kredit.
men hon öppnar ett fönster
och hon blåser vind och bryter min lag
och jag ska aldrig stänga in nånting igen i min dag

har jag suttit i timme ut och timme in inne här
jag har suttit för länge för alla små begrepp
blir svåra att hålla isär
jag har suttit för länge för allt som är kvar här;
ett fotografi
och alldeles utanför flyger hela livet förbi

och bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
med varann

du fråga mig nån gång hur jag tycker du ser ut
jag sa bra och du undrade
om jag verkligen menade det jag sa
och jag sa ja
det är när du tystnar ett tag
det är när du tittar på mig
jag måste tänka mig för
ibland önskar jag att du inte såg ut som du gör

för bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara, bara vara

och ibland önskar jag att du inte sa:

bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara , bara vara


Ohoohydå~!
/elvira

Ohoohy~!
Här sitter jag och äter glass med smak av Äpple & Kanel, efter att ha ätit en god middag med min kära familj. Amanda är hemma idag också, trevligt, trevligt!
Jag for in till stan med Gina och Gill strax före ett för att möta upp Angelica och AmAndA på Åhléns, och efter att den sistnämnde filuren kommit en kvart för sent gick vi upp på Ohlssons Tyger för att titta på lite tyger.
Konversation mellan AmAndA och Angelica inne på Ohlssons Tyger:
AmAndA: "Hmm... jag gillar inte riktigt denhära färgen" *pekar på ett tyg*
Angelica: "Vadå, den? Jag har ju typ den färgen på min tröja!"
AmAndA: "Jaha.. ja, men asså... den är ju..." *mummlar och rodnar*

Efter vårt roliga lilla besök inne på den kära tygbutiken drog vi oss vidare till Barista där jag drack varm choklad och delade nån slags chokladbit med AmAndA och Angelica. Vi pratade, som alltid, om allt mellan himmel och jord medan tiden flög förbi. Medan AmAndA skulle gå iväg och fylla på sitt vattenglas fick vi oss ett gott skratt, eftersom Gill uttryckte sin åsikt om att det var rätt att stjäla av sin äkta maka.
Gill: "Vems pengar är dethära?" *Tar upp en tia och en enkrona som ligger på bordet*
Elvira: "Det är AmAndAs"
Gill: "Vad bra, då kan jag ta dem!"
*Alla skrattar åt henne*
Gill: "Men vadå, det spelar ju ingen roll. AmAndA har ju pengar ändå!"
(Notera: Hon la tillbaka pengarna, snällt nog)

När vi suttit ca 2 timmar ringde AmAndAs pappa och ville att hon skulle komma hem och äta middag om en stund, så hon satt kvar ett tag innan hon plockade ihop sina saker och kilade hemåt. Vi andra låg kvar i vår fönsterplats och pratade, och vi svävade ut på helt tokiga ämnen, till och med för att vara oss.
Efter att vi suttit i närmare fyra timmar tyckte vi det var dags att dra oss hemåt, så vi plockade ihop våra saker och for därifrån. Väl hemma gick jag ned på coop och hjälpte mamma att handla litegrann eftersom hon behövde hjälp att bära, och nu sitter jag här 2 timmar senare och har precis ätit färdigt min glass, som förövrigt var delikat!




Imorgon har jag tandläkartid kl. 7.40, wohooo!
Sadistiska som de är kommer de säkerligen dra ut alla mina tänder utan bedövning, för att sedan ersätta dem med glasbitar.... eller nåt. Jag blir less på tandläkare, eftersom de alltid står och rycker i ens tandkött med sin vassa jäkla stålskit, endast för att påpeka att "Det blöder". NEHEJ, det menar du inte?!
Vet du att det blir blött när det regnar, också? Och solen, den är varm! Big news, liksom. Sadistjävlar.

Nej, nu ska jag ta och avrunda, så jag inte skriver världens mest hatiska inlägg, vilket jag känner mig otroligt frestad att göra. Imorgon har jag nationella i svenska, muntliga delen. Wish me luck!

Ohoohydå~!
/Elvira

Ohoohy~!
Lördagen spenderades, som jag sa igår, hos AmAndA. Detta i sällskap av Yoshia~. När jag kom dit spelade vi Wii Mario Cart, och jag ägde ut dem båda så hårt! (Eller så var det tvärtom, din lögnaktiga lilla Bulle) Det var ganska roligt, men efter ett tag bestämde vi oss för att göra något annat. Eftersom AmAndA ville se en zombie-film gjorde vi det, fastän det var mitt på ljusa dan. Först slog vi igång den omtalade Dawn of The Dead, läskigt pinsam, det märktes att den är från 1978!
Efter att vi sett ungefär en kvart bytte vi till en film gjord 2004, i hopp om att bli skrämda halvt till döds. Dead Meat hette filmen, och den fick oss att tveka redan i början, då man fick se zombie-kor. (?!)
I vilket fall så fortsatte vi kolla och vi upptäckte ganska snart att det var en riktig b-film, men vi fick åtminstone skratta ordentligt. Första ordentliga skrattet? När huvudpersonerna, Helena och Desmond, blev jagade nedför en kulle av en zombie i rullstol. Inget illa menat alls, men det var inte vidare skräckinjagande, om ni förstår varför.. Filmen fortsatte i samma stil och det tog inte lång tid innan jag somnade, och jag vaknade inte förrän filmen var slut. AmAndA och Yoshia~ satt då och klagade över att slutet var dåligt, och ja... jag har ju inte så mycket att kommentera om det annat än att jag tror dem, med tanke på att jag sov genom i princip hela filmen.
Efter filmen gick Yoshia~ hem för att fira sin pappa som fyllde år, grattis till honom! Hoppas du förlåter oss, för att vi åt av kakan även om du gått. Du fick ju trots allt njuta av en tårta när du kom hem, så det kan ju inte ha skadat alltför mycket!
När vi ätit upp den läskigt goda kakan fick jag pilla lite i AmAndAs vackra hår, och vi nöjde oss med simpla lockar. Jag älskar att fixa med hennes hår, för vi har alltid så otroligt intressanta och vackra konversationer då, och igår skrattade vi gott åt patetiska små filurer vilka vi inte nämner vid namn.
Till middag åt vi tacos, samma som jag åt hos Angelica i fredags. Detta var tredje gången under en 7-dagars period som jag åt tacos till middag, men ändå är jag inte less. Varför? För att tacos smakar olika beroende på var man äter den, eftersom alla familjer äter det på olika sätt. Det tycker jag är trevligt att se, hur olika det ser ut i olika hem, matväg. Ack, jag har spenderat alldeles för mycket tid med min kära svägerska!

Nej, dags att dra sig tillbaka nu, kanske. Ska ta och sova så jag orkar upp imorgon för att gå på stan med flickorna. Ni får ha en trevlig alla hjärtans dag!

Ohoohydå~!
/Elvira

Ohoohy~!
Idag försov jag mig, igen. Har försovit mig i princip varje morgon denna vecka, eftersom jag börjat stänga av alarmet i sömnen. Varför? 
Sömnbrist och skolless, såklart. Om man gör som jag gör, sitter upp halva natten och plingar på gitarren för att knåpa ihop lite låttexter så blir man ju lite lagomt trött när man ska upp på morgonen. Dumt? Ja. Planerar jag på att ändra mina vanor? Nej.
I vilket fall fick jag stressa lite extra eftersom skridskorna, som jag skulle ta med mig för att vi skulle kunna åka direkt hem till Angelica, vägrade gå ner i dendär förbannade väskan!  Tillslut gick det i alla fall, och jag och Edvin fick ta 5 i 8-bussen istället för kvart i, men vi kom ändå till skolan i tid. Dock var det inte vidare viktigt att komma i tid, eftersom vi inte gjorde någonting på mentorstiden.
Imorgon ska jag och Yoshia ta oss hem till AmAndA för att dega där ett tag. Vad vi ska göra vet jag inte än, men vi lär nog komma på någonting att roa oss med en stund. Det enda jag vet säkert är i alla fall att jag kommer peta på dem och försöka övertala dem att låta mig pilla ihop lite snygga frisyrer på dem, vilket jag älskar att göra!
Söndagsplanerna är inte helt klara, men dagen spenderas i alla fall med Gina, Gill, AmAndA och Angelica på Barista. (älskar stället! <3) Det lär ju ska bli väldigt trevligt eftersom vi inte är med varandra lika mycket utanför skolan som vi brukade, det enda som saknas är vår käraste Yoshia~ som dissar oss alla för en orange boll. Shame on you!

Nu ska jag ta och plinka lite på gitarren innan jag går och lägger mig, men innan jag säger hejdå vill jag bara fråga vem "Momo", kommenteraren i föregående inlägg, är? Jag skulle gärna vilja veta vem det är, så man har någorlunda koll på vem som tycker min text är värd att läsa!


Ohoohydå~!
/Elvira

Ohoohy~!
Dags att uppdatera igen, duktig som jag är! Yoshia kommer bli glad i alla fall, min enda läsare. Ljuvligt att jag talar om för henne allt hon redan vet fast i text, så otroligt vackert!
I vilket fall så har jag (utifall att nån annan stackars sate gått vilse och hittat hit) börjat fundera över mina musikvanor, och jag har en tendens att lyssna på musik i perioder. Jag har ca 5 låtar som jag spelar om och om igen i en månad, sen byter jag låtar. Den senaste tiden har det ju i huvudsak varit några låtar med Lisa Miskovsky och Lemon tree med Fools Garden, men nu har jag återgått till att lyssna mer på Jack's Mannequin igen. Jag tänkte att jag skulle ta och lägga upp de två låtar jag just nu favoriserar:

I'm ready:

Jag har totalt fallit för låten, den är så underbart mysig. Jag vet inte riktigt vad det är som gör den så otroligt speciell egentligen, men ändå blir jag så läskigt glad av att lyssna på den.
My life has become a boring pop song, And everyone's singing along

&

Swim:


En låt fylld med hopp, sjukt bra att lyssna på när man är lite nere.
Yeah you gotta swim
Don't let yourself sink
Just find the horizon
I promise you it's not as far as you think

Nu ska jag kika runt lite mer på nätet innan jag går och lägger mig, så detta får räcka för idag.

Ohoohydå~!
/Elvira

Ohoohy~!
Du vet den där känslan när man känner att man verkligen är på väg att börja gråta, då man får en slags klump i halsen, ögonen svider och underläppen börjar darra?
Det är något jag känt så många gånger de senaste veckorna, ännu mer nu under helgen. Men när jag sätter mig ner och börjar tänka på det som får min underläpp att darra händer inte mer än det, jag bara förblir sittande i tystnaden. Tårarna bör flöda vid det laget, men kinderna är lika torra som innan. Det är som att gråta utan tårar, men det hjälper ju inte alls. Jag känner att jag är i så otroligt stort behov av att bara släppa kontrollen över allt och bara gråta okontrollerat, och bara släppa ut alla känslor för att sedan kunna gå vidare, men det är omöjligt. Det enda jag känner är en oerhörd frustration över att jag inte ens kan få släppa taget om gamla saker som skett, och ta nya tag när morgondagen kommer.
Det kanske är meningen att jag inte ska släppa taget, utan göra något åt mina problem, och eftersom jag undermedvetet vill det tillåter jag mig inte att gråta. Låter det vettigt?
Jag tänker i alla fall försöka ta itu med mina problem, lösa dem ett i taget. Börja med det största, som gnager mest, och sedan se hur jag känner efteråt. Det hjälper trots allt inte att fly från sina problem resten av livet.

Nu ska jag fortsätta filosofera och försöka peppa mig själv till att våga ta itu med Struten, mitt problem. Jag kanske uppdaterar imorgon om jag inte är helt slutkörd efter en dag i backen, utan stavar! Duktig som jag är på att skada folk så ropar jag, som när jag var liten och gick på Lövet: "Se upp i backen, Annars får du hål i nacken!"

Ohoohydå~!
/Elvira

Ohoohy~!
Min mor kom precis hem, och jag fick en liten överraskning som gjorde mig happyface! Hon hade nämligen varit och hämtat ut kjolen jag la undan till imorgon, vilket jag blev väldigt glad över eftersom jag egentligen ville ha den till skolan imorrn.

Kjolen:

Visst är den vacker?!

När jag var på stan med Yoshia i fredags planerade vi på att testa lite kläder, och detta var bara kärlek vid första ögonkastet, vilket lyckorus jag fick när jag testade den och såg hur fint den satt. Ännu lyckligare blev jag när jag fick veta det vackra priset på endast 199 kr!

För att byta samtalsämne så har jag vi Nationella Proven i svenska imorgon, och jag har inte känt mig nervös alls faktiskt. Dock har jag nu börjat oroa mig för att tappa fokus och inte kunna prestera på topp pga vissa omständigheter som gör att jag inte mår så bra just nu, samma gäller Yoshia. Därför har vi våra kära handband som gör att vi kan be om kraft från våra B-Gudar, och om de inte svarar på våra böner kan vi i alla fall finna tröst i att vi misslyckas tillsammans. (Vilken tröst, att det går dåligt för ens vän!)

Nej, nu är det dags för middag, så jag måste kila. Slänger kanske in en Happy-Emo Song lite senare, om jag hinner.


Ohoohydå~!

/Elvira

Jag har funderat på dethär med att blogga rätt mycket, den senaste tiden. Jag tänker ungefär en gång i veckan att jag ska sätta igång med regelbunden uppdateringen, sisådär en gång om dagen i alla fall. Denna tanke ger jag dock upp rätt snabbt, när jag inser att jag inte har vidare mycket att skriva om, och när jag väl har något att skriva om blir det för svårt att sammanfatta kort, och då blir det en roman istället. Jobbigt värre. Men nu kom jag på att jag ändå kan uppdatera varje dag (om jag har tillgång till dator, dvs), utan att skriva vidare mycket.
Jag kan ju slänga upp lite bilder eller kanske nån låt jag gillar, bara för syns skull? Det ser ju trots allt lite bättre ut om man har en blogg som uppdateras oftare än fem gånger om året, eller hur?

Så, för att dela med mig av mina fina droger:

Joan of Arc:



Little Bird:


och

Still Alive:


Dessa är tre låtar jag sitter och lyssnar på om och om igen, helt förtrollad. Med tårfyllda ögon, lyssnandes på dessa låtar, sitter jag och tänker på saker som hänt och oroar mig för framtiden, och det känns faktiskt bra. Man får det ur hjärnan, så man kan sova under natten, istället för att ligga och vrida och vända på sig och tänka på det då. Musik hjälper alltid!
Lyssna på låtarna, det är värt det.


Godnatt folket!
/Elvira