elvirabergklint

Igår spenderade jag dagen hemma hos Märta, och det var en väldigt rolig dag, kan jag säga!
Först var vi nere på ica för att köpa lite saker, och vi kunde ju absolut inte lämna butiken utan en Ben & Jerrys i kassen..  Det är ju nästintill omöjligt att inte stoppa ner en halvliters glassförpakning i korgen, när man går förbi kylskåpet fyllt med glass i ljuvliga smaker!

   När vi kommit hem till henne åt vi lunch, pratade lite, och sedan sprang vi ner i köket och kidnappade glassen upp på övervåningen. Och gjorde såklart slut på den väldigt fort.  Dessutom satt hennes ena undulat Flex och pratade medan vi njöt av den delikata chokladglassen, och det låt som att han sa "sötsaker, sötsaker".  Jag misstänker att han kan prata flytande svenska om man bara tar sig tid att lyssna! 
   Vi spenderade största delen av dagen i soffan på övervåningen, där vi satt och skrattade åt våra sjuka skämt, och nere i vardagsrummet där vi spelade Wii - Sports.   Om jag ändå kunde golfa...

   Vid middagen hade jag och Märta även en väldigt rolig underhållning, nämligen en ganska hetsig disskussion om grisavel och människoavel för längesedan.  HAHAHA, vad jag skrattade, trots att jag ansträngde mig till det yttersta för att låta bli!  Det var ju några kommentarer som var väldigt roliga, men den roligaste var nog: "Men det kanske var en väldigt rosa gris, som bestämde sig för att han ville ha en annan väldigt rosa gris!"   

   För att jag skulle vara säker på att jag skulle hinna med min buss som gick 21.17 gick jag från Märta klockan 21.00. Eller ja, gick och gick.  Jag snarare sprang nerför backen, men det kändes som att jag skulle trilla omkull och börja slå kullerbyttor nerför resten av backen när jag gick..  
   Dessutom var det väldigt tur att jag kom lite tidigt till busshållplatsen, för självklart kom bussen ändå för tidigt, som den alltid gör på kvällarna.

   Innan jag ger upp detta blogginlägg känner jag att jag måste tillägga: Märtas hund Jaffa är underbart söt! ^^

Tschau!

När jag var liten, ca 2-3 år, började jag på ett dagis som heter Duvan.  Där träffade jag en flicka som heter Ebba, och vi blev bästisar väldigt fort. Vi var med varandra i stort sett varje dag, tills jag flyttade och bytte dagis.  Då slutade vi vara med varandra, och jag fick nya kompisar.  Jag har inte träffat henne sedan jag var 4, men jag har ändå vissa minnen som är väldigt skarpa från att vi umgicks.
   Igår när jag var inne på bdb så råkade jag komma till hennes sida, och skrev till henne, och nu har vi pratat litegrann.
Jjag trodde inte ens att hon skulle komma ihåg mig, men det gör hon tydligen. Och på nåt sätt glädjer det mig. Jag vet inte riktigt varför, eftersom jag inte tänkt på det så mycket, men det känns ändå som att jag har fått bekräftat för mig att vi faktiskt var vänner när vi var små.  :)

   Det finns många underliga saker här i världen, och en av dom sakerna är alla dessa sammanträffanden man stöter på allt som oftast.
   Det råkar nämligen vara så att en av mina bästa vänner, AmAndA, bort granne med Ebba nu.  Läskigt va?  Det tycker iaf jag!  Lite underligt, men ganska kul!  
 
Jaja, dethär var bara ett lite onödigt inlägg, men jag kände för att skriva ner det ändå! :)

Tschau!

Oj herregud! 
    Vi har ett temaarbete i svenskan på skolan nu, "Kärlekskunskap", och det känns otroligt jobbigt. Vi ska ha minst 10 kapitel färdigskrivna till 27/2, men jag känner mig helt hjärndöd. Jag vet inte alls vad jag ska skriva faktiskt!
   När jag tänker på det, är det lite som min blogg. Jag bestämmer mig för att "nu ska jag sätta mig ner och skriva ner mina åsikter, med perfekt formulering", och vad händer?  Jag sitter och skriver en massa konstiga saker, som inte alls låter lika bra som i huvudet.  
  
   Det kommer upp underbara idéer i huvudet, men sedan, när man sätter ner fingret på första tangenten för att skriva ner det, försvinner allt lika fort som det kom!  Det är lite underligt. Jag avundas verkligen alla författare, som lyckas hålla sina idéer kvar, istället för att tappa bort dem i allt annat virrvarr i huvudet!   Eller de kanske lyckas hålla undan alla andra tankar som inte har nåt med det de ska skriva om att göra, för att de ska kunna koncentrera sig till 100%?

   Jag har faktiskt en liten fundering om detta. Att man inte lyckas skriva ner alla tankar på det sätt man gjort, på grund av dåligt självförtroende. Att man sitter och förväntar inget annat av sig själv än att man ska misslyckas med att skriva, och att det är de tankarna som kommer i vägen.  
   Låter det rimligt?

   Jaja, tillbaka till svenskaarbetet. Det underliga med hela arbetet är att killarna, som brukar hata såna saker, jobbar bättre än oss tjejer.  Det var lite småkul när vi fick veta vad temat var, för vi tjejer började klaga direkt, medan killarna satt tysta. Jo, jag tror nog att det man minst väntar sig av någon, kan ske ändå!  Eller så har de helt enkelt bestämt sig för att få bra betyg, för de har skärpt sig väldigt mycket.  Jaja, it will forever be a mystery... 

Tschau!