En bild säger mer än tusen ord
Det är en ganska suddig bild, men man kan tydligt se min hårfärg på den.
Me like <3
Det var allt jag hade att komma med, inte mycket med andra ord.
Godnatt!
Minnen och Vänner
Trots att man vanligtvis brukar tycka att skolan är det jobbigaste som finns, så känns det otroligt jobbigt att tänka att jag aldrig mer kommer träffa de flesta från klassen. En del har jag gått med i hela sex år, andra bara i två, men det känns otroligt jobbigt ändå. Jag ångrar att jag inte tog chansen att lära känna och komma närmre de personer i klassen jag inte kände så bra, och att jag inte gjorde vissa saker annorlunda. Trots att jag inte kom så bra överens med alla så kommer jag ändå sakna hela klassen, för alla hade sina bra sidor. Jag börja bli less på att alla säger "Men ni hade ändå splittrats om ett år, när ni börjar på gymnasiet, så det spelar ju inte så jättestor roll ändå", men jo, det gör det faktiskt.
Vi blev lovade att få gå tillsammans åtminstonde två år till av kommunen, vilket betydde att vi skulle få gå ur nian tillsammans, innan de bestämde sig för att bryta löftet. Helt plötsligt stod vi där allihopa, och ingen av oss visste vad som skulle hända, och innan vi visste ordet av så hade alla en ny skola att börja på höstterminen 2009. Nästa sekund var det avslutningsfest för skolan, och två dagar senare var det dags för skolavslutning. Jag trodde att jag skulle gråta, men det gjorde jag inte. Inte under avslutningen, inte medan vi sa hejdå, utan efteråt. Efter att alla gått ifrån kyrkbacken för att fisa sommarlov sjönk det in. Aldrig mer skulle vi träffas som klasskamrater, aldrig kommer jag ha de lärarna igen.
Jag hoppas jag slipper glida ifrån de närmaste av mina klasskamrater som jag skildes ifrån nu, att vi kommer hålla våra löften om att inte glömma varandra. Men allt går inte utan ansträngning, så nu gäller det att ta i, för jag klarar inte av att förlora alla mina vänner eftersom jag inte alltför lätt släpper någon för nära.
Jag förstår om ni inte orkade läsa allt, men jag kände att jag behövde skriva ned detdära.
Tschau!
En trasig tegelmur
Igår var det någon som sa till mig att jag skriver bra i min blogg, och jag har fått höra det några gånger förut. Trots att jag önskar innerligt att jag kunde skriva fantastiskt bra och få folk att förstå hur jag tänker, så vägrar jag varje gång att tro på det jag hör. Medan jag frågar "Menar du verkligen det?", tänker jag att "Nej, hon säger så bara för att vara snäll".
Men igår började jag fundera. Är det verkligen så det är? Att det är en sympatikomplimang, för att jag egentligen är usel på att skriva? Varför ska man överhuvud taget ge någon en komplimang om man bara ljuger? Varför kommentera något, dessutom i lögn, om man inte menar det, istället för att bara låta bli att uttala sig om detta?
Så nu har jag bestämt mig för att jag verkligen måste försöka bättra på mitt självförtroende, istället för att bara gömma mig bakom denna fasad som endast utstrålar falskt självförtoende. Egentligen är jag bara rädd. Jag är rädd att bli övergiven av mina vänner, jag är rädd att bli hatad, och så fort någon säger något taskigt så snäser jag tillbaka, med min sköld redo.
Jag ser självförtroendet lite som en tegelmur. Först är den hög och bred, men sedan när någon kommer och slår på den några gånger så ger tegelstenarna efter. Tillslut, när tillräckligt många har vanvårdat och slagit på den, så börjar tegelstenarna rasa, och om ingen skyddar väggen mot slagen rasar den totalt. Sen, en dag, kommer någon som ser ruinerna, resterna av den trasiga, och en gång vackra tegelmuren. Denne någon bestämmer sig för att bygga upp den igen, och trots att det kommer ta lång tid så arbetar han till väggen är klar. Den blir inte lika hög och bred denna gång, och ger efter fortare eftersom tegelstenarna en gång har varit trasiga, men den finns i alla fall där nu.
Det finns vissa som får vänta väldigt länge innan de får chansen att bygga upp sitt självförtroende igen, och det finns också de som aldrig får chansen.
Jag har möjligheten att bygga upp min mur igen, eftersom jag har fler byggare än bara en. Det är jag tacksam för, för att jag har vänner som jag har haft i många år, andra en kortare tid, men de finns ändå där. Jag vet att de kommer finnas kvar för mig, och nu har jag insett att om jag försöker så kommer de finnas där som stöd när jag ska försöka bli stadigare än någonsin.
Självförtroende är något som alla behöver, så om du ser någon som behöver bättre självförtroende så hjälp henne/honom, insatsen från en person kan göra mycket.
Tschau!
Nyupptäckt musik
Ni vet detdära lilla ruset man får av att upptäcka ny musik som man gillar?
När man hör en låt som man tycker är rätt bra, och man memorerar en bit av texten, och just i den delen av låten man kan texten, sjunger man med högt och klart för att ta igen att man inte kan resten av låten. När man vet vem som sjunger, eller vad låten heter, söker man reda på den, och sedan lyssnar man på all musik av artisten som sjunger låten. Sen är man fast.
Man lyssnar på samma låtar om och om igen, man kan inte få nog av dem. Man känner att en specifik låttext känns som om den handlar om en själv, och man faller totalt för låten. Men sedan, när man slår på tv:n, eller radion, så spelas en annan låt som man tycker är bra, och innan man vet ordet av, så sitter man där och lyssnar på den senast upptäckta musiken, och har inte en tanke på den förra..
Jag har upptäckt mycket ny musik på senaste tiden, både genom musiken som spelas omkring mig, men också för att folk berättar och tipsar om sina favoriter. Men jag känner att jag ändå inte glömmer den musiken jag lyssnat på ändå, och jag tror att jag som allra längst, utan att tröttna något alls, lyssnat på Enya.
I hennes musik ligger för mig stor trygghet, och jag blir alldeles varm inuti när jag hör hennes vackra röst, när den tar de första tonerna i en låt.
Jag vet inte hur rörig texten jag precis skrev, eller om ni förstår vad jag menar, men jag kände för att skriva ner det.
Hoppas ni har det bra, och njuter av den regniga början av sommaren -09.
Tschau!
Avslutningsfest
Hej och hå, vad jag är trött!
Jag kom hem från skolans avslutningsfest strax efter halv nio, och jag har tinnitus. Trevligt värre.
Eftersom jag vet att jag lämnar skolan för sista gången, och lämnar skåpnyckeln och allt imorgon känner jag mig hemskt nere, det känns som att man väntar på domedagen. Det låter kanske konstigt, men det är så det känns.
Det är så jobbigt att veta att nästan alla klasskamrater jag har gått så länge med kommer börja på andra skolor, och man kommer inte längre träffa dem varje dag. Det är bara... ÅÅÅH!
Men vad kan man göra, annat än att finna sig i situationen? Att acceptera att man inte kommer ha dessa underbara lärare längre, att man måste lära känna nya klasskamrater, och att man inte kommer känna sig hemma de första veckorna när skolan börjar igen.
En sak som är säker är i alla fall att när vi står på kyrkbacken och säger hejdå till alla på fredag, så kommer jag att fälla några tårar. Jag kommer sakna all gemenskap man känner med alla, och den nästan vänskapliga relationen man har med sina lärare.
Just nu sitter jag här och tröstar mig med musik av Queen. Underbar musik, som faktiskt piggar upp väldigt mycket när man behöver det!
Kolla på denna:
http://www.youtube.com/watch?v=v0fJzRx7T9Y
Tschau!
Kalas
Idag har jag varit på födelsedagskalas, då min lilla söta kusin Elton fyller år imorgon. Grattis till honom!
När vi kom dit så var också min farbror Anders, hans flickvän Lena och deras dotter Ilona där. När jag såg Ilona han jag ju säga att jag blev chockad, för jäntan har blivit sjukt stor! Jag har inte träffat henne sen hon fyllde ett, och nu är hon 3½, så det var ett tag sedan jag såg henne. Men hon var verkligen en 50/50 blandning av Anders och Lena, med de typiska Bergklints-ögonen. Mamma säger dessutom att hon ser väldigt mycket ut som jag gjorde när jag var lika gammal som henne, fast hon har bara lite mer grön nyans i ögonen. Vacker är hon i alla fall! :)
Det var väldigt mysigt att träffa allihopa igen, eftersom vi inte ses ett dugg lika ofta som vi gjorde innan de (Uffe, Veronika, Charles och Elton) flyttade från Midälva till Timrå. Fikat var gott, och det var trevligt att vara där och sitta och prata. Min lilla Charles har också blivit så stor, och han pratar något så otroligt mycket mer än vad han gjorde för ett år sedan. Idag så pratade han dock inte så mycket, eftersom han satt nere i källaren och spelade Bolibompa-spel på datorn.
Elton såg jag knappt, för han försvann hela tiden. Han ville heller inte öppna sina presenter, han bara gick därifrån när han fick dem. Knepigt... Jag menar, det är inte ofta en treåring går ifrån sina presenter på kalaset, de flesta småbarn brukar ju slita upp paketen när de får dem. Jaja, vår släkt är ju trots allt väldigt speciell! ^^
Nu tror jag att jag ska gå och hjälpa mamma att laga mat. Pappa kommer hem vid sju, och Amanda och Christer ska också äta här. Det blir trevligt!
Tschau!
Nickel Creek
Eftersom jag sitter här och har så tråkigt som jag nu har det, så tänkte jag skriva ett litet blogginlägg för att tipsa om underbart fantastisk musik. Denna musik skrivs och framförs av gruppen Nickel Creek, som är minst lika bra som musiken de spelar.
Jag har två absoluta favoritlåtar med gruppen:
The hand song
och
Doubting Thomas
Självklart gillar jag deras andra låtar också, men dessa två berör mest. Så, lyssna och njut! :)
Tschau!
Konfirmation
På tal om att det var sista lägret, så var det ju inte så lång tid kvar till min konfirmation, och ja... Idag konfirmerades jag! Jag var läskigt nervös innan, och trodde att jag skulle a) spy på Eric, som gick brevid mig, eller b) spy och sedan svimma. Lyckligtvis så gick det fint, och inga ambulanser behövdes. Så, yaaay!
Under konfirmationen skulle vi spela upp en liten.. "sketch", om skapelsen. Detta gick rätt så bra, trots att det var det jag egentligen oroade mig för mest. Så efter det, så var jag rätt lugn (Tack och lov att det var i början!). Efter konfirmationen gick vi hem och mormor kom till oss. Hon hade med sig massa saker, och jag blev (utan att låta för ego) väldigt glad över det jag fick. Jag fick ett par tights, två nagellack, en "fil" som fixar naglarna och gör dem glansiga och fina, ett ljus och ett halsband i guld. Dock var halsbandet lite för litet, pga att mormor kom ihåg fel när hon skulle säga måttet till expediten, så jag ska få kedjan bytt.
Av mamma och pappa fick jag en ny cykel, som jag finner vara gigantisk. Jag lovar er, alla Sundsvalls-bor, att den var minst lika hög som bänkarna på Norra Berget! *överdriver massor* Men seriöst. Den är väldigt stor, så jag är rädd att jag ska trilla när jag cyklar på den... Hoppas jag har fel!
Nu när jag skrev trilla, så kom jag att tänka på en sak. Det är verkligen det allra bästa ordet i hela SAOL! Det är så mysigt att säga det, när man känner hur tungan rullar så fint på r:et, och hör hur vackert det klingar när man uttalar ordet.
Nu känner jag att jag svävade ifrån ämnet litegrann.. Men jag ska, för att återgå till det ursprungliga ämnet, gå på högmässa imorgon, som avslutning på hela konfirmationen. Det känns väldigt synd att det är slut nu, men jag har i alla fall fina minnen från alla lägren vi har varit på (trots att Åstön var läskigt, kallt och ohygieniskt!).
Men adjöken allihopa, nu ska jag kila!
Snabbt morgoninlägg
Sitter och skriver dethär för att fördriva tiden litegrann, eftersom jag har en tesndens att kliva upp alldeles för tidigt så att jag har massor med tid att göra ingenting under, sedan. Så, ni som orkar läsa:
Känner mig lite spänd, jag tror jag åt lite för mycket till frukost också.. Blä! Men jag har i alla fall fått i mig lite kaffe, så jag kommer nog kunna hålla mig vaken ett tag. Om kaffet håller emot det ämne som gör en sömnig i sömntabletter, såklart. Men på väg hem från Fjällen gick det bra att åka hem utan att somna, trots att jag tagit åksjuketablett, så det går nog bra idag också! ^^
Det är skönt att det är mycket ledighet nu, förresten! Först är jag ju ledig från skolan idag, och sen är det ju helg. Nästa vecka är det bara tre dagar i skolan istället för 4 för att vi har studiedag på Torsdag, och alla är ju lediga på fredagen. Det är mysigt, att åka iväg i 3 dagar, vara på skolan i tre dagar, och sedan vara ledig fyra. Då slipper man detdära jobbiga tjatet om prov och allt, härligt!
Nej, nu ska jag gå och fixa i ordning de sista sakerna innan jag springer ner med min lilla ryggsäck!
Tschau!
"Om du var vaken skulle jag ge dig allt detdär jag aldrig ger dig"
Hej du! Här sitter jag och önskar att jag kunde bara sitta i evighet och bara lyssna på min älskade låt på repeat, som jag inte tycks tröttna på trots att jag spelar den om, och om, och om igen. Jag pratar om den vackraste låten: "Jag ger dig min morgon". Wow. Det är allt jag kan säga. Jag ryser när jag hör den, och jag fylls av en konstig, saknande känsla. Men den gör mig ändå glad, och jag kan inte låta bli att le varje gång jag hör den. Återigen: Wow.
Vet ni något mer, förutom att jag älskar den låten oändligt mycket? Jag är lite nervös inför vårt sista konfirmationsläger nere i Uppsala. Jag vet inte varför, för jag brukar vanligtvis inte ha några problem med att vara hemifrån. Och dessutom, att spendera helgen med mina bästa vänner på en herrgård, och ha otroligt kul. Varför ska jag oroa mig så? När jag tänker på det, att vi ska ha så kul, blir nervositeten något mindre, men känslan finns fortfarande kvar. Ni vet, dendära läskiga, sugande känslan nere i maggropen? Uscha, blä. Det tycker vi inte om.
Men, fokusera på det bra; Jag kommer antagligen ha roligare än på de andra lägrena, eftersom vi ska gå på stan i Stockholm på lördagen. Något säger mig att det finns en stor risk att vi, istället för att shoppa, går in på ett café och bara fikar i 3 timmar. Åh. Jag vill ha glass, det kom jag på nu. och jag kom också på att jag är väldigt duktig på att byta ämne..
Nej, nu ska jag gå och se om jag kan ta lite Bappelsinglass!
Vi ses när jag kommer tillbaka till lilla Sundsvall, om jag överlever resan hem!
Tschau!
Disneyfilmer och Guitar Hero
Jag har i alla fall inte gjort så mycket mer under den del av lovet som gått än att sova, se på tv och sitta vid datorn. Det enda som har har hänt var i tisdags när min lilla potatis Therese sov över, och vi såg några Disney-filmer. Jag kan också lägga till att vi åt så läskigt mycket godis att bloggen kommer bli överbelastad om jag skriver ner hur mycket det var. Jag tycker att det räcker med att bara säga väldigt mycket. I vilket fall hade jag jättekul med Therese, och jag hoppas att hon också hade en trevlig början på veckan!
Lista över filmerna vi såg:
Askungen
Förtrollad
Björnbröder
Anastasia
(Bara för att lägga till lite onödig info: Vi såg alla filmerna på english med english text)
Idag var hela familjen och hälsade på hemma hos Amanda och Christer, och det var första gången jag var där. Det var väldigt trevligt! Först fikade vi och sedan spelade vi Guitar Hero, efter att Amanda och Christer hade bökat med, och skällt på, x-boxen i fem minuter. Efter att de visat hur man spelar var Edvin först ut att testa, vilket gick rätt så bra. För att vara bara 10 år var han väldigt duktig! Efter Edvin stod mamma på tur, och det var väldigt underhållande att se när hon spelade. Så fort man frågade "Går det bra?" så fick man som svar en fräsning och ett "Prata inte med mig när jag spelar!".
När mamma spelat och förstått hur man skulle göra och lyckats rätt så bra var det pappas tur, vilket gick ganska bra. Efter honom fick jag pröva, och vid introt av låten jag skulle spela gick det riktigt dåligt, men sedan gick det ganska bra. Jag måste stoltsera med att jag fick hela 67% på första försöket, och det är riktigt bra för att vara gjort av fröken Elvira Bergklint!
Vi fastnade allihopa vid spelet och satt och spelade från tretiden till strax efter åtta, då vi gick på Ica och handlade innan vi gick hem.
Imorgon blir det till att åka ner på stan med mamma och Edvin, för vi måste köpa vårskor. Jag hoppas det går fort, för sedan ska jag träffa Johanna och Julia, eftersom Julia kommer till Sundsvall imorgon och stannar över helgen. Det blir antagligen jättekul, och jag ser fram emot att få träffa henne igen, sedan är det kul att jag kommer få vara med Johanna också, eftersom vi inte har varit med varandra utanför skolan på vad som känns som evigheter!
Nej, nu ska jag ta och ge upp skrivandet för ikväll, eftersom jag inte kommer på mer att skriva.
Tschau!
Skolbyte
Idag var det ju dags att komma tillbaka till skolan igen, efter två veckors prao. Kul? Nej, inte direkt. Man bemöts ju inte heller av det största möjliga välkomnandet när det första man får när man kommer till mentorstiden är ett papper där man ska fylla i vilken skola man vill välja om (man kan nästan säga när) vår skola läggs ner. Det är ju inte direkt något som får en att skutta av glädje, eller?
Jag har i alla fall sökt till Heliås nu, och om jag inte kommer in där så blir det väl Bergsåker för min del, och för Edvin vet jag inte riktigt hur det blir. Om jag ska gå på Bergsåker ska vi mest troligt flytta, och då får Edvin också gå där. Hur det än blir kommer vi i alla fall gå på samma skola. Om de slår ihop St: Olof och Nacksta (det enda som kan rädda Nackstaskolan nu) går vi på samma, om vi kommer in på Heliås, blir det samma, och blir det Bergsåker så börjar både han och jag där. Men se det från den ljusa sidan; man får ju sällskap på väg till skolan varje dag, right?
Nej, nu orkar jag inte skriva mer, jag tror jag ska ta och redigera lite bilder innan jag hoppar in i duschen!
Tschau!
Tröttheten sitter i fötterna
Vi sprang runt i lite olika butiker och köpte bl.a strumpor till Edvin, sen skulle vi gå och köpa Drakenglass, vilket jag aldrig testat, men det var borta! Då blev jag lite besviken, och Amanda blev lite sur. Men istället för att hänga läpp resten av eftermiddagen gick vi till McDonald's och köpte McFlurry, Yummie!
Jag ursäktar att jag inte skrivit på ett tag, men jag har varit alldeles för trött för att ens orka hålla ögonen öppna, och än mindre att skriva ett blogginlägg. Som ni alla vet har jag ju varit på Tonhallen hela veckan och sjungit sönder hela halsen, och mördat fötterna på samma gång. Det blir nämligen väldigt tungt för fötterna att stå och trängas på samma ställe och gunga lite fram och tillbaka i 1½ timme. I onsdags hade vi ett genrep inför publik (första uppträdandet), och en offentlig konsert på kvällen. På torsdagen (tuffaste dagen) hade vi två skolkonserter och en offentlig konsert. På fredagen hade vi bara en skolkonsert, sen fick vi sluta. Och mina fötter är avlidna.
Trots att det har varit en stressig och jobbig vecka, kommer jag verkligen sakna alltihop. Jag har haft så otroligt kul, och lärt känna lite nya människor. Men det jag kommer sakna mest är nog ändå kicken man får under uppträdandena, när man hör hur bra musiken går ihop med alla stämmor, och allt är bara... Rätt. Då känner man riktig glädje.
Nej, nu talar mina kära fötter till mig. De säger att jag är alldeles för trött för att utöka detta blogginlägg ytterligare, så det betyder att jag måste säga mitt traditionella hejdå:
Tschau!
Gud, jag ber om en bra sista dag...
Min personliga tanke är att Gud endast är något skapat av människan, p.g.a rädslan att dö. Man hoppas på ett bättre liv efter döden, eller i kristendomens fall att komma till paradiset, himmlariket. För vem vill gå mot något man inte känner till, och riskera att plågas i oändlighet?
Vad säger vi? Finns Gud, eller inte? Ibland tror jag att han finns, men det är bara ibland. Jag tror att vi tror som mest på Gud då vi är i störst behov av hans hjälp, att vi ber i tystnad i hopp om att allt ska bli bättre igen.
Nej, nu borde jag nog inte skriva mer om Gud, för jag fortsätter fundera över livet inpå natten, och då kan jag inte sova. Jag vill ha en god natts sömn!
Innan jag går vill jag bara beklaga mig en sista gång över det faktum att det är min sista praodag på Nivrena imorrn. Trots att de flesta eleverna kanske tycker att det är skönt att jag ploppar iväg igen, måste jag säga att jag kommer sakna att vara där. Alla är så glada! Jag vet inte vad det är, men skolans elever har sån otrolig utstrålining. Åh, nu börjar jag bli deppig istället, och jag får ångest över det faktum att jag (som jag sa i tidigare inlägg) kunde ha varit där ännu en vecka om det inte varit för Queen-projektet med Florus. Men nu ska jag försvinna härifrån, och läsa lite i min lilla bok!
Tschau!
Bye,bye, Pictures!
Hejsan alla människor där ute! Jag är lite less på att alla mina omgjorda bilder försvann från mitt usb-minne för att datorn fick fnatt. Uscha! Men jag har i alla fall försökt börja om nu, och jag tänkte att jag kunde lägga upp bilderna här, bara för att. Så, här kommer de:
From this:
To this:
(Jag har en viss förkärlek för röda rosor)
From this:
To This:
(Kvalitén kunde ju ha varit bättre...)
From this:
To this:
(Ändrade bara lite i ljuset för att få lite mer effekt + skärpa i bilden)
Ja, just det! Jag måste ju passa på att berätta om den söta lilla sexan som jag höll i engelsk lektionen för, åh var jag hade kul! Först var det någon som sa: "Vad bra uttal du har", och då började alla mummla och så. Självklart kom mamma och berättade allt om att jag var duktig på att skriva,läsa och räkna när jag var liten och alla satt och kollade på mig med hakorna vilandes i knäna. Mamma fortsatte genera mig, och när det äntligen var slut återvände min normala hudfärg till mina kinder. I vilket fall holl jag då i denna lektion, och när vi skulle läsa upp glosorna (bara fyra ord) trodde jag att vi bara skulle gå igenom dem och sedan forsätta lektionen. Där tog jag helt fel, för när jag läste upp första ordet; Apartment, kom världens eko tillbaka. Jag säger det att jag blev inte bara lite chockad!
Jag ser verkligen fram emot morgondagen och fredag, eftersom jag trivs väldigt bra där på Nivrenaskolan. Det är verkigen synd att jag inte kan praoa nästa vecka också, vilket jag utan tvekan hade velat om det gått! Men jag har gjort valet att vara med i Florus, och då får jag ta konsekvenserna också. Dock tror jag att det kommer bli rätt kul det också.
Tschau!
Uscha för att vara sjuk...
Då var det till att bli riktigt förkyld, just under prao-veckan. Yaay, folket hurrar! (där fanns inte ett dugg sarkasm...) Jag har fått något som kallas ögonsnuva, vilket är något man kan få när man är väldigt förkyld, som jag nu råkar vara. Ögonen rann och varade riktigt ordentligt igår eftermiddag, och imorse när jag vaknade hade jag helt igenklibbade ögon. Trevligt? Inte direkt..
Men jag satsar på att försöka ta det riktigt lugnt idag och dricka mycket varmt, så att jag förhoppningsvis kan åka till Nivrena imorgon. Det var rätt trevligt där, och inte alltför stökigt i klasserna, dock tycker jag att några av eleverna kunde ha pratat lite mindre. Men vem är jag att döma andra? Jag är ju faktiskt ganska högljudd ibland på skolan, inte minst på matten!
Nej, nu ska jag återgå till att sitta och lyssna på samma låt om och om igen och lära mig texten, så jag slipper höra hela refrängen om och om igen, men bara hummande på versmelodierna, inuti mitt lilla huvud.
Tschau!
-Ingen rubrik-
Hejsan folket! Mår ni bra, allihopa? Jag hoppas att ni mår bättre än vad jag gör iaf, med min elaka hals och igentäppta näsa. Usch för att vara sjuk, säger jag bara! Här sitter jag och skriver bara för att fylla ut lite plats här i bloggen och för att fördriva tiden. Det är i alla fall mycket roligare än att springa till toan stup i kvarten och snyrta sig, eller hur?
Ja, vad ska jag säga? Jag kan ju berätta att jag ska följa med min (pytte)lilla mamma till Nivrenaskolan imorgon, där jag ska praoa. Detta innebär att jag måste kliva upp kl. 06.00 varje morgon, eftersom vi åker med sjubussen in till stan, sen till kvissle. Jag kommer vara helt slut på fredagkväll!
Men nu ska jag hjälpa min lilla mor i tvättstugan, sen ska jag gå på familjemässa med amanda, där min lillebror uppträder med juniorerna. C'ya!
Hemma betyder Sova
Men hur var då fjällen? Det var otroligt roligt, och jag älskade det verkligen (förutom att vi bara fick sova till halv åtta). Jag trodde att jag skulle dö när vi åkte slalom innan vi kom dit, och på bussen hade jag hjärtklappning och ont i magen. Men det gick väldigt bra ändå! I måndags åkte jag till och med i en svart backe. Jag är cool! Det roligaste i backarna var nog ändå barnbacken, när jag skulle hjälpa Gina. Jag sa åt henne att försöka följa i mitt spår och öva på svängningarna, och rätt vad det var gled jag ännu fortare framåt, med Ginas armar hårt kramande om min mage i sitt försök att inte tappa balansen och falla. Det måste ha sett väldigt roligt ut för alla runt omkring, för det kändes väldigt knasigt! Men det gick bra tillslut, och vi hade i alla fall roligt utan att skada oss alldeles för allvarligt! :)
Men nu är det dags att fixa min glada systers bloggdesign, som hon snällt har bett mig att göra, sååå..
Tschau!
Åre, here I come!
Ja, jag ska ju tydligen få äta ett kilo socker, skoldag, om jag känner för det. Så då blir det väl till att äta massor av socker på torsdag morgon, eftersom jag alltid är så trött till skolan! Men värsta dagen är måndagar, då vi har No som första ämne, följt av 40 plågsamma minuter matematik. Det är inte matten som är jobbig, dock. Det är vår kära lilla vän Amanda som sitter och surar på matten, och klagar på att det inte går. Och ja, trötheten och surheten leder väl till att vi sitter och skriker om våra olika svar, att vi har rätt och inte den andra, och stör alla andra. (För er vetskap, så har jag rätt 99,9% av fallen).
Men imorgon blir det i alla fall till att kliva upp tidigt, och packa de sista sakerna. Och för att upprepa rubriken: Åre, here I come! Det kommer bli skitkul, tror jag, och för att vara ärlig så tror jag att Gill lyckas åka utan att bryta benen. (Lilla fröken Dålig Balans, är vad hon annars kallas). Jag är bara orolig att jag typ kommer ramla i liften eller nåt, eftersom jag bor på toppen av berget Klantig. Jaa. Vad ska jag säga? Jag hoppas det går bra, helt enkelt!
Men nu ska jag gå och kika i frysen efter lite glass. Jag är superglassugen!
Tschau!
Falling on the floor, every single time...
Men, för att byta samtalsämne, så kommer inte morgondagen ha den bästa starten. Vi börjar alltid skolan med idrott på fredagar, som i allmänhet inte är ett ämne jag tycker om vidare mycket. Mn bara för att göra saken värre, har vi såklart fotboll. Bara jag ser en fotboll trillar jag omkull, och när jag utövar sporten får jag i princip hjärnskakning. Om inte det vore nog, är det ändå inte en lagsport för grabbarna i vår klass, inte. De spelar nämligen ensamma, och passar i enstaka fall till en annan kille, eftersom vi tjejer inte är så duktiga på den förbannade sporten. De har ju inte insett ännu, att vi inte spelar för att vinna, utan för att ha kul.
Men eftersom jag inte vill sitta och klaga allt för mycket i ett och samma inlägg, tycker jag att jag kan berätta att jag ska träffa min superknasiga tremänning Samuel imorrn. Och jag är jätteglad! Jag har inte träffat honom på länge. Sen i oktober tror jag det var.. vänta lite. Jag ska bara knappa in på bdb lite snabbt, och se när jag la in en bild från vårt senaste möte... Japp, som jag mindes, var det i oktober. Oj vad bra minne man får ha! Jag som är senilförklarad och allt..
I vilket fall så tror jag det blir lika trevligt som alltid, eftersom han är helt jätteknasig och dundercool på samma gång. Och han fyller år snart också, tror jag. I april, nån gång. Så, grattis!
Nä, nu var det minsann dags att göra sig i ordning och sova litegrann (om jag kan), för imorgon väntar en ny dag. Ha det gott allihopa!
Tschau!
