elvirabergklint

   Nu, när jag ändå inte har mycket annat för mig än att dricka vatten, tänkte jag ta upp ett ganska jobbigt ämne. Nämligen Gud. Nu kanske vissa av er tänker att "Nej, men det är väl inte jobbigt. Gud, är liksom Gud, what's the hard part?", men för mig är Gud något jobbigt att tänka på. Jag blir så förvirrad av allt som har med det att göra, och tror jag att Gud finns på riktigt? Jag vet inte. Och det är jobbigt att inte veta, eller hur? Man har ju blivit så beroende av att veta allt, och man tror bara på det man ser och är därför inte ett dugg vidskeplig. För jag kan ju inte direkt påstå att jag är särskillt vidskeplig egentligen, och jag vill gärna ha förklaringar på varför saker sker, men jag tror ändå att det finns något som vi inte har någon direkt kunnskap där ute. I vilket fall, för att återgå till just Gud, har jag svårt att bestämma mig för vad jag tror. (Bara så ni vet kommer jag beskriva Gud som manlig nu) Visst, det kanske finns nån dude där ute i rymden som kände sig lite ensam och tyckte att han kunde skapa världen för att få lite sällskap. Eller, varför skapade han jorden? Okey, lite jobbigt att fråga sig det, för jag orkar inte kolla upp det nu. Men den största frågan för mig, strax innan meningen med livet, är varifrån kommer Gud? 
   Min personliga tanke är att Gud endast är något skapat av människan, p.g.a rädslan att dö. Man hoppas på ett bättre liv efter döden, eller i kristendomens fall att komma till paradiset, himmlariket. För vem vill gå mot något man inte känner till, och riskera att plågas i oändlighet?
   Vad säger vi? Finns Gud, eller inte? Ibland tror jag att han finns, men det är bara ibland. Jag tror att vi tror som mest på Gud då vi är i störst behov av hans hjälp, att vi ber i tystnad i hopp om att allt ska bli bättre igen.

Nej, nu borde jag nog inte skriva mer om Gud, för jag fortsätter fundera över livet inpå natten, och då kan jag inte sova. Jag vill ha en god natts sömn!

Innan jag går vill jag bara beklaga mig en sista gång över det faktum att det är min sista praodag på Nivrena imorrn. Trots att de flesta eleverna kanske tycker att det är skönt att jag ploppar iväg igen, måste jag säga att jag kommer sakna att vara där. Alla är så glada! Jag vet inte vad det är, men skolans elever har sån otrolig utstrålining. Åh, nu börjar jag bli deppig istället, och jag får ångest över det faktum att jag (som jag sa i tidigare inlägg) kunde ha varit där ännu en vecka om det inte varit för Queen-projektet med Florus. Men nu ska jag försvinna härifrån, och läsa lite i min lilla bok!


   Tschau!