elvirabergklint

  Hej du! Här sitter jag och önskar att jag kunde bara sitta i evighet och bara lyssna på min älskade låt på repeat, som jag inte tycks tröttna på trots att jag spelar den om, och om, och om igen. Jag pratar om den vackraste låten: "Jag ger dig min morgon". Wow. Det är allt jag kan säga. Jag ryser när jag hör den, och jag fylls av en konstig, saknande känsla. Men den gör mig ändå glad, och jag kan inte låta bli att le varje gång jag hör den. Återigen: Wow.

Vet ni något mer, förutom att jag älskar den låten oändligt mycket? Jag är lite nervös inför vårt sista konfirmationsläger nere i Uppsala. Jag vet inte varför, för jag brukar vanligtvis inte ha några problem med att vara hemifrån. Och dessutom, att spendera helgen med mina bästa vänner på en herrgård, och ha otroligt kul. Varför ska jag oroa mig så? När jag tänker på det, att vi ska ha så kul, blir nervositeten något mindre, men känslan finns fortfarande kvar. Ni vet, dendära läskiga, sugande känslan nere i maggropen? Uscha, blä. Det tycker vi inte om.
   Men, fokusera på det bra; Jag kommer antagligen ha roligare än på de andra lägrena, eftersom vi ska gå på stan i Stockholm på lördagen. Något säger mig att det finns en stor risk att vi, istället för att shoppa, går in på ett café och bara fikar i 3 timmar. Åh. Jag vill ha glass, det kom jag på nu. och jag kom också på att jag är väldigt duktig på att byta ämne..
   Nej, nu ska jag gå och se om jag kan ta lite Bappelsinglass!

Vi ses när jag kommer tillbaka till lilla Sundsvall, om jag överlever resan hem!


Tschau!