Minnen och Vänner
När man plockar ihop saker från en plats där man trivts och varit lycklig, så kommer minnena tillbaka direkt. Man ser allt som hänt där framför sig, som en liten film. I måndags hände det mig, när jag skulle till att städa fint i rummet. Jag började plocka upp saker som låg utspridda lite överallt, och största delen av dessa saker var skolsaker från senaste skolåret. Jag kände ett sting i hjärtat när jag plockade ihop allt och la det i en hög för att sedan stoppa det i en låda som skulle ned i källarförrådet.
Trots att man vanligtvis brukar tycka att skolan är det jobbigaste som finns, så känns det otroligt jobbigt att tänka att jag aldrig mer kommer träffa de flesta från klassen. En del har jag gått med i hela sex år, andra bara i två, men det känns otroligt jobbigt ändå. Jag ångrar att jag inte tog chansen att lära känna och komma närmre de personer i klassen jag inte kände så bra, och att jag inte gjorde vissa saker annorlunda. Trots att jag inte kom så bra överens med alla så kommer jag ändå sakna hela klassen, för alla hade sina bra sidor. Jag börja bli less på att alla säger "Men ni hade ändå splittrats om ett år, när ni börjar på gymnasiet, så det spelar ju inte så jättestor roll ändå", men jo, det gör det faktiskt.
Vi blev lovade att få gå tillsammans åtminstonde två år till av kommunen, vilket betydde att vi skulle få gå ur nian tillsammans, innan de bestämde sig för att bryta löftet. Helt plötsligt stod vi där allihopa, och ingen av oss visste vad som skulle hända, och innan vi visste ordet av så hade alla en ny skola att börja på höstterminen 2009. Nästa sekund var det avslutningsfest för skolan, och två dagar senare var det dags för skolavslutning. Jag trodde att jag skulle gråta, men det gjorde jag inte. Inte under avslutningen, inte medan vi sa hejdå, utan efteråt. Efter att alla gått ifrån kyrkbacken för att fisa sommarlov sjönk det in. Aldrig mer skulle vi träffas som klasskamrater, aldrig kommer jag ha de lärarna igen.
Jag hoppas jag slipper glida ifrån de närmaste av mina klasskamrater som jag skildes ifrån nu, att vi kommer hålla våra löften om att inte glömma varandra. Men allt går inte utan ansträngning, så nu gäller det att ta i, för jag klarar inte av att förlora alla mina vänner eftersom jag inte alltför lätt släpper någon för nära.
Jag förstår om ni inte orkade läsa allt, men jag kände att jag behövde skriva ned detdära.
Tschau!
Trots att man vanligtvis brukar tycka att skolan är det jobbigaste som finns, så känns det otroligt jobbigt att tänka att jag aldrig mer kommer träffa de flesta från klassen. En del har jag gått med i hela sex år, andra bara i två, men det känns otroligt jobbigt ändå. Jag ångrar att jag inte tog chansen att lära känna och komma närmre de personer i klassen jag inte kände så bra, och att jag inte gjorde vissa saker annorlunda. Trots att jag inte kom så bra överens med alla så kommer jag ändå sakna hela klassen, för alla hade sina bra sidor. Jag börja bli less på att alla säger "Men ni hade ändå splittrats om ett år, när ni börjar på gymnasiet, så det spelar ju inte så jättestor roll ändå", men jo, det gör det faktiskt.
Vi blev lovade att få gå tillsammans åtminstonde två år till av kommunen, vilket betydde att vi skulle få gå ur nian tillsammans, innan de bestämde sig för att bryta löftet. Helt plötsligt stod vi där allihopa, och ingen av oss visste vad som skulle hända, och innan vi visste ordet av så hade alla en ny skola att börja på höstterminen 2009. Nästa sekund var det avslutningsfest för skolan, och två dagar senare var det dags för skolavslutning. Jag trodde att jag skulle gråta, men det gjorde jag inte. Inte under avslutningen, inte medan vi sa hejdå, utan efteråt. Efter att alla gått ifrån kyrkbacken för att fisa sommarlov sjönk det in. Aldrig mer skulle vi träffas som klasskamrater, aldrig kommer jag ha de lärarna igen.
Jag hoppas jag slipper glida ifrån de närmaste av mina klasskamrater som jag skildes ifrån nu, att vi kommer hålla våra löften om att inte glömma varandra. Men allt går inte utan ansträngning, så nu gäller det att ta i, för jag klarar inte av att förlora alla mina vänner eftersom jag inte alltför lätt släpper någon för nära.
Jag förstår om ni inte orkade läsa allt, men jag kände att jag behövde skriva ned detdära.
Tschau!
Kommentarer
Trackback
