elvirabergklint

   Igår var det någon som sa till mig att jag skriver bra i min blogg, och jag har fått höra det några gånger förut. Trots att jag önskar innerligt att jag kunde skriva fantastiskt bra och få folk att förstå hur jag tänker, så vägrar jag varje gång att tro på det jag hör. Medan jag frågar "Menar du verkligen det?", tänker jag att "Nej, hon säger så bara för att vara snäll".
   Men igår började jag fundera. Är det verkligen så det är? Att det är en sympatikomplimang, för att jag egentligen är usel på att skriva? Varför ska man överhuvud taget ge någon en komplimang om man bara ljuger? Varför kommentera något, dessutom i lögn, om man inte menar det, istället för att bara låta bli att uttala sig om detta?
   Så nu har jag bestämt mig för att jag verkligen måste försöka bättra på mitt självförtroende, istället för att bara gömma mig bakom denna fasad som endast utstrålar falskt självförtoende. Egentligen är jag bara rädd. Jag är rädd att bli övergiven av mina vänner, jag är rädd att bli hatad, och så fort någon säger något taskigt så snäser jag tillbaka, med min  sköld redo.
   Jag ser självförtroendet lite som en tegelmur.  Först är den hög och bred, men sedan när någon kommer och slår på den några gånger så ger tegelstenarna efter. Tillslut, när tillräckligt många har vanvårdat och slagit på den, så börjar tegelstenarna rasa, och om ingen skyddar väggen mot slagen rasar den totalt. Sen, en dag, kommer någon som ser ruinerna, resterna av den trasiga, och en gång vackra tegelmuren. Denne någon bestämmer sig för att bygga upp den igen, och trots att det kommer ta lång tid så arbetar han till väggen är klar. Den blir inte lika hög och bred denna gång, och ger efter fortare eftersom tegelstenarna en gång har varit trasiga, men den finns i alla fall där nu. 
   Det finns vissa som får vänta väldigt länge innan de får chansen att bygga upp sitt självförtroende igen, och det finns också de som aldrig får chansen.
   Jag har möjligheten att bygga upp min mur igen, eftersom jag har fler byggare än bara en. Det är jag tacksam för, för att jag har vänner som jag har haft i många år, andra en kortare tid, men de finns ändå där. Jag vet att de kommer finnas kvar för mig, och nu har jag insett att om jag försöker så kommer de finnas där som stöd när jag ska försöka bli stadigare än någonsin.

Självförtroende är något som alla behöver, så om du ser någon som behöver bättre självförtroende så hjälp henne/honom, insatsen från en person kan göra mycket.


Tschau!