elvirabergklint

Här sitter jag, med tårar i ögonen. Det är blandade känslor när jag tittar på bilder från de bästa stunder jag haft. En del av demfår mina ögon att tåras för att jag skrattar, för åh så roligt det är att se alla saker framför sig som fått en att vika sig dubbel av skratt. Dock finns det en del bilder som får det att göra riktigt ont inuti, det är som tusen dolkar som skär i kroppen samtidigt. Det känns så underbart fantastiskt att se bilderna från skolavslutningen, och minnas hur otroligt bra det var på Nackstaskolan, hur bra sammanhållning det var i klassen, och hur underbara lärare vi hade. Men samtidigt känns det hemskt att minnas dessa bra saker, eftersom jag saknar det så otroligt mycket. Visst, jag har en helt okej klass, men nej.. Inte alls som den förra, där i stort sett alla var kompisar. Lärarna på Heliås är bra, men jag saknar humorn och kontakten med lärarna jag hade förr. Och lokalerna, kiosken, Kjelles bildsal, B6... Allt.
Nostalgi som aldrig förr!

Jag saknar allt.
Jag saknar Marias glada bemötande varje gång man såg henne, jag saknar Stefans glada vinkningar och gissningstävlingar, jag saknar Sylvia på sin gröna cykel, jag saknar Thomas med sina dåliga skämt, jag saknar att stå i kiosken, jag saknar Zofias jagande av eleverna, jag saknar Magnus glada lektioner. Jag saknar Kjelle och hans sätt att göra alla lektioner roliga och intressanta, att vi alltid fick påminna om Öland och Gotland, att han tog på sig sin vikinghatt på historian. Kjelle, vår kära Kjelle!


Dags att sluta skriva, annars kommer jag mala på och berätta om varje skoldag i detalj. Men budskapet är klart: Saknar Nackstaskolan, en skola i världen
Hela världen - En skola