elvirabergklint

Följande läses på egen risk

Den känslan av kontroll jag hade för en vecka sedan, den är som bortblåst. Trots att det bara var en illusion av kontroll, så hade jag fortfarande den känslan man har när allt går som det ska. Sedan, helt plötsligt, kom vågen av verklighet tillbaka. Igår, idag, nu... Det finns inte, men det finns ändå. Det är så rörigt att man inte vet vad man ska säga, tänka eller göra. Ska jag göra som jag vill, eller som jag borde?
Ska jag lyssna på min omgivning, följa deras råd, och ta den svåra vägen?
Eller ska jag lyssna på mig själv, följa mitt hjärta, och ta en risk som antingen leder till något fantastiskt eller låter mig leva i ett rent helvete?
Lite mer än tre månader kvar tills tiden tar slut, och om jag inte gör något innan dess så har jag tagit den svåra vägen. Omedvetet eller ej, så måste jag nog ta den svåra vägen i alla fall. Trots att jag så hemskt gärna vill hoppa från klippan ner i det lockande, djupblå vattnet, känner jag hur det tar stopp när jag försöker slänga mig över kanten. Rädslan att drunkna i det djupa vattnet övervinner viljan att känna det svalka i värmen.
Feberyra, tror du säkert. Vem hoppar så hemskt mellan olika saker, och skriver på detta vis. I texten finns ingen som helst logik, men ändå finns glimten av förståelse i läsarens öga. Eller så är det vad jag inbillar mig. Men jag ska sluta svamla ner ännu mer text, för då kan varken du eller jag somna, i ren förvirring.
När man tror det är vindstilla, ser man vågorna på vattnen
Plötsligt är det storm