Gråter utan tårar
Ohoohy~!
Du vet den där känslan när man känner att man verkligen är på väg att börja gråta, då man får en slags klump i halsen, ögonen svider och underläppen börjar darra?
Det är något jag känt så många gånger de senaste veckorna, ännu mer nu under helgen. Men när jag sätter mig ner och börjar tänka på det som får min underläpp att darra händer inte mer än det, jag bara förblir sittande i tystnaden. Tårarna bör flöda vid det laget, men kinderna är lika torra som innan. Det är som att gråta utan tårar, men det hjälper ju inte alls. Jag känner att jag är i så otroligt stort behov av att bara släppa kontrollen över allt och bara gråta okontrollerat, och bara släppa ut alla känslor för att sedan kunna gå vidare, men det är omöjligt. Det enda jag känner är en oerhörd frustration över att jag inte ens kan få släppa taget om gamla saker som skett, och ta nya tag när morgondagen kommer.
Det kanske är meningen att jag inte ska släppa taget, utan göra något åt mina problem, och eftersom jag undermedvetet vill det tillåter jag mig inte att gråta. Låter det vettigt?
Jag tänker i alla fall försöka ta itu med mina problem, lösa dem ett i taget. Börja med det största, som gnager mest, och sedan se hur jag känner efteråt. Det hjälper trots allt inte att fly från sina problem resten av livet.
Nu ska jag fortsätta filosofera och försöka peppa mig själv till att våga ta itu med Struten, mitt problem. Jag kanske uppdaterar imorgon om jag inte är helt slutkörd efter en dag i backen, utan stavar! Duktig som jag är på att skada folk så ropar jag, som när jag var liten och gick på Lövet: "Se upp i backen, Annars får du hål i nacken!"
Ohoohydå~!
/Elvira
Du vet den där känslan när man känner att man verkligen är på väg att börja gråta, då man får en slags klump i halsen, ögonen svider och underläppen börjar darra?
Det är något jag känt så många gånger de senaste veckorna, ännu mer nu under helgen. Men när jag sätter mig ner och börjar tänka på det som får min underläpp att darra händer inte mer än det, jag bara förblir sittande i tystnaden. Tårarna bör flöda vid det laget, men kinderna är lika torra som innan. Det är som att gråta utan tårar, men det hjälper ju inte alls. Jag känner att jag är i så otroligt stort behov av att bara släppa kontrollen över allt och bara gråta okontrollerat, och bara släppa ut alla känslor för att sedan kunna gå vidare, men det är omöjligt. Det enda jag känner är en oerhörd frustration över att jag inte ens kan få släppa taget om gamla saker som skett, och ta nya tag när morgondagen kommer.
Det kanske är meningen att jag inte ska släppa taget, utan göra något åt mina problem, och eftersom jag undermedvetet vill det tillåter jag mig inte att gråta. Låter det vettigt?
Jag tänker i alla fall försöka ta itu med mina problem, lösa dem ett i taget. Börja med det största, som gnager mest, och sedan se hur jag känner efteråt. Det hjälper trots allt inte att fly från sina problem resten av livet.
Nu ska jag fortsätta filosofera och försöka peppa mig själv till att våga ta itu med Struten, mitt problem. Jag kanske uppdaterar imorgon om jag inte är helt slutkörd efter en dag i backen, utan stavar! Duktig som jag är på att skada folk så ropar jag, som när jag var liten och gick på Lövet: "Se upp i backen, Annars får du hål i nacken!"
Ohoohydå~!
/Elvira
Kommentarer
Trackback
