elvirabergklint

     Jag har den senaste tiden känt att jag hela tiden, och på alla sätt, säger fel, gör fel, är fel. Uppskattad av en, hatad av resten. Jag borde kanske försöka vrida på det åt motsatt håll, men det är svårt att låta bli när man ser blickarna, hör viskandet, eller bara får det rakt upp i ansiktet. Att man gör fel, eller att man är jobbig. Försök säga det på ett snällare sätt än att göra narr av mig i en diskussion. Svårt? Tydligen.
     Prata med mig istället för att säga det till någon annan bakom ryggen på mig. Säg till mig vad jag gör fel istället för att frysa ut mig, och skratta när jag inte ser. Jag kanske inte ser eller hör just för stunden, men sanningen kommer alltid fram tillslut, och då känns det, trots att jag inte säger något. Jag orkar inte med att försöka byta personlighet eller låtsas hålla med om någonting jag inte tycker för att bli omtyckt, och jag orkar inte försöka hitta vad som passar helt själv utan hjälp. Det måste finnas någon slags mellanväg, eller? Om det inte finns det, är det inte långt kvar till problemet är löst i såna fall. Om det nu råkar vara så, så är det. Life goes on. Men - jag kommer aldrig glömma.