I huvudet på Lilla V
Ohoohy~!
Jag tänkte ge mig på ett försök att förklara en sak, som jag aldrig frågat någon annan om förut. Jag tänker på det ibland, men sen försvinner det ur mitt minne, så jag har aldrig fått ur mig frågan. Är det bara jag som är konstig, eller känns det som att alla andras historier om något de gjort inte är på riktigt för er också?
Eftersom det är något man inte kan föreställa sig som i ett eget minne, känns det som om det liv andra människor lever och sedan berättar om bara är på låtsas. Som att jag är ensam i världen i ett hav av robotar, som endast finns här för att pröva mg i olika situationer. Men sedan, så fort jag tänker över det som precis passerat i mina tankar, inser jag att det är en bisarr idé - Varför skulle det vara så? Och dessutom låter det så oerhört egocentriskt, att jag skulle vara mittpunkten. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka den tanken ibland, trots att det är så konstigt.
Egentligen vet jag inte ens varför jag skriver detta inlägg, eftersom det enda jag får ut av det är ett eget rum på psyket. Jag antar att det är skulden jag känner till bloggen, att jag måste skriva. Tänk så öde den är annars, skapad till ingen nytta.
Ack, så sorglig jag är. Jag har ingen slutsats att komma fram till, och jag framstår säkerligen som världens sjukaste människa när man läser detta (ingen låter sig luras av den frasen, det är inte direkt någon hemlighet sen tidigare). Trots det så tror jag att jag trycker på posta-knappen, bara för att jag kan. Ja, det gör jag!
*nNu kastar jag mig på "spara och publicera"-knappen*
Jag tänkte ge mig på ett försök att förklara en sak, som jag aldrig frågat någon annan om förut. Jag tänker på det ibland, men sen försvinner det ur mitt minne, så jag har aldrig fått ur mig frågan. Är det bara jag som är konstig, eller känns det som att alla andras historier om något de gjort inte är på riktigt för er också?
Eftersom det är något man inte kan föreställa sig som i ett eget minne, känns det som om det liv andra människor lever och sedan berättar om bara är på låtsas. Som att jag är ensam i världen i ett hav av robotar, som endast finns här för att pröva mg i olika situationer. Men sedan, så fort jag tänker över det som precis passerat i mina tankar, inser jag att det är en bisarr idé - Varför skulle det vara så? Och dessutom låter det så oerhört egocentriskt, att jag skulle vara mittpunkten. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka den tanken ibland, trots att det är så konstigt.
Egentligen vet jag inte ens varför jag skriver detta inlägg, eftersom det enda jag får ut av det är ett eget rum på psyket. Jag antar att det är skulden jag känner till bloggen, att jag måste skriva. Tänk så öde den är annars, skapad till ingen nytta.
Ack, så sorglig jag är. Jag har ingen slutsats att komma fram till, och jag framstår säkerligen som världens sjukaste människa när man läser detta (ingen låter sig luras av den frasen, det är inte direkt någon hemlighet sen tidigare). Trots det så tror jag att jag trycker på posta-knappen, bara för att jag kan. Ja, det gör jag!
*nNu kastar jag mig på "spara och publicera"-knappen*
Kommentarer
Postat av: Yoshia
Herregud, det finns ett litet psykfall i alla människor! :D Vissa är bara bättre på att dölja den... Det är i alla fall min teori! :D
Men jag håller nog med dig ändå, för det man inte har upplevt blir ju klart svårare att föreställa sig än det man faktiskt upplevt. Så jag tycker inte alls att din lilla fundering verkar konstig, snarare logisk! :)
Trackback
